Jag har varit inne på det lite innan. Hund i koppel.
I helgen såg jag en sak som väckte något i mig och känner nu att jag vill dela med mig av detta. Det var en äldre herre som var ute och gick med sin mindre hund. Hunden hade sele. När hunden råkade gå LITE för fort enligt herren stannade han och drog upp hundens koppel i luften. Hundens överdel lyftes från marken. Händelsen upprepas några gånger.
Vilket förminskande beteende, tänkte jag. Människan är större och starkare, det är tydligt. Speciellt i jämförelse med de mindre arterna. Och detta kan utnyttjas i form av en markering eller ”tillsägelse” av hunden på olika sätt. Hunden i ovanstående situation var chanslös och såg förvirrad ut av mannens beteende. Återigen såg jag det oskuldsfulla i djurets ögon.
Som en konsekvens av sitt ”beteende” valde mannen att lyfta upp hunden i selen för att den inte gick i önskvärd hastighet. Det är som att människor (inte alla men absolut majoriteten av det jag ser inne i storstaden) behöver visa sin överlägsenhet genom sin styrka. Och det är ledsamt.
”Husdjuren” äger inte rätten till sitt liv
När hunden är i ”vuxen” ålder blir den fortsatt tillrättavisad i sitt beteende. Något i detta får mig att fundera och jag finner det svårt att hitta rätt beskrivande ord men jag ska försöka.
Som vuxen människa bestämmer man över sina egna liv. När vilda djur är ”vuxna” äger även de sig själva – sin egen kraft, men hundar eller katter som ”vuxna”, behandlas som små barn (återigen vill jag skriva att jag är medveten om att alla inte behandlar ”husdjuren” på det här sättet). Eller egentligen behandlas inte hundar och katter som småbarn. Det är som att människor har ett beteende av att vara ett småbarn och leker med sina dockor (tyvärr är dockorna dessa levande varelser som hund och katt).
Exempel på detta är när man behandlar husdjuren på ett sätt utan att först känna in dem. Man plockar upp det när man vill och bestämmer vad och när de ska göra något. Det är som att man tar sig friheten att behandla djuret så som man själv vill utan att för en sekund fundera på vad djuret vill. Tiden för mat kontrolleras. ”Husdjuren” är beroende av dig när det kommer till mat. Har hunden tappat sin naturliga matklocka? När jag var yngre hade hunden i hemmet fasta måltider. Hur kan man göra istället? Vad känner ni kring det här?
Har människan en rubbad kroppsklocka?
Har även människan en fått rubbad inre klocka? Många av oss är styrda av tiden. Klockslag på när man ska äta frukost, lunch och middag. Att lyssna in kroppens egna signaler har blivit sekundärt. Vad är det som gör att människan överför dessa styrda beteenden till våra närmsta djurvänner? Djuren i det fria följer sin egen inre kompass. De äter när det är hungriga och vilar när de är trötta (bland annat). ”Husdjuren” känns mer hämmade och behöver anpassa sig efter människan.
Jag skulle vilja se en ökad medvetenhet bland människor som väljer att bo med djur. Att börja skapa ett genuint intresse för djuret som varelse och våga ifrågasätta det liv man erbjuder för katten/hunden. Börja även ifrågasätt ditt beteende. Vad gör du som får positiva reaktioner? Vad gör du som får mindre goda reaktioner? Vad kan du göra annorlunda?
Låt hunden visa din agenda – tagga ner och kom i närvaro
Ett annat exempel jag ofta ser när jag är ute på promenad är hundar som blir ryckta i sina koppel när det för en stund vill stanna på en plats och nosa. Människan har sin ”agenda” (t.ex gå en rask promenad) så när hunden stannar för att utforska sin omgivning matchar inte det med människans planering. I den här situationen får inte hunden möjlighet att utföra sitt naturliga beteende. Utforska olika dofter. Tänk dig en hund som suttit inomhus i flera timmar och äntligen ska få komma ut på promenad. Till sist får den komma ut i friska luften men då ska promenaden enbart ske på människans premisser: ”Du ska gå i min hastighet och inte tappa uppmärksamheten”. Jag hade velat se ett mer samspel mellan djur och människa. Låta båda få sina behov tillfredsställda på något sätt.
Det finns också glada stunder! Vid ett tillfälle såg jag en kvinna komma springandes med sin hund i koppel. Hon såg ut att vara ute på en löprunda. När jag möttes av dem längre bort hade hunden hittar en stor och härlig gren att gnaga på. Kvinnan satte sig på huk. Hon försökte locka med hunden under några tillfällen men den var klart inställd på grenen. Hon gav hunden tid! Kanske var det så att hon ville fortsätta sin löprunda men hunden ville också vara med och bestämma. Kvinnan gav space för det! Så fantastiskt!